Här kommer min förlossningsberättelse!
Lite sen, men bättre sent än aldrig!!!

Eftersom jag inte kommer ihåg hela förlossningen så får jag skriva så mkt jag kommer ihåg.
Och jag vet inte om jag skriver rätt tider eller i rätt ordning, eftersom allt va lite luddigt i huvudet på mig.
Men jag ska ge det ett försök!

Natten den 20 april kl 01.00
Vaknar av att jag får ont i magen, kändes som en jävulsk mensvärk, som varade i en halv minut ungefär.
Shit tänkte jag, är det på gång nu? Men jag ville inte väcka adam, för jag visste inte om det skulle gå över..
Men det gjorde ju inte det, värkarna kom tätare och tätare. Till slut vaknar adam, ber mig ringa förlossningen.
Vilket jag gör, hon som jag fick prata med sa att jag kunde avvakta en liten stund till, att jag skulle prova med
värmekudde eller ett bad. Eftersom värkara kan avta. Jaha. Jag gick och la mig igen, gav det ett försökt.
Men det gick inte över. Det blev värre o värre och tätare o tätare. Det gjorde ont, men inte så ont att jag ville dö.
Men jag besämmer mig för att vi ska åka in, eftersom det bara blev värre. Och då var klockan ungefär 03.00 när  vi åker.
Vi packar våra saker, eller jag försöker men det går inte, så jag ställer mig på alla 4 i hallen och försöker andas.
Vi sätter oss i bilen och åker till Statiol för att tanka bilen och köpa cola. Jag hade redan ringt mamma och sagt att nu jäklar är det barn på gång.
Inte dom orden.. men nått liknadne. Jag ringde johanna också, men hon sov. haha.

Klockan halv 5 kommer vi in till sjukhusen, det går inte fort när jag ska gå in.
Men vi får ett litet rum där dom kollar pulsen på bebisen och mina värkar. Fick ligga med dom i ca 30 minuter.
Sen kommer det en läkar in och kollar hur mycket jag har öppnat mig, JA hela 2 cm, Bara 8 kvar. Jag var rädd att vi skulle få åka hem.
Men det behövde vi inte. YES tänkte jag, det blir ett barn . Dom kommer och sätter på mig ett armband, och ber mig ta ett bad.
Hade tydligen skrivit det i mitt förlossningsbrev. Mamma hade redan kommit vid den här tiden.
Väl inne i badet får jag jobbiga känslor i kroppen, det blev jobbigt att andas och jag gillade inte värmen.
Men sköterskan envisade sig med att jag skulle prova ligga där ett tag till. Men jag vägrade.
Rummet var jätte mysigt, inga lampor tända och det var bara värmeljus.
Fick jätte snygga kläder, haha, en vit "klänning" och strumpor, och engångstrosor som kändes som strumpbyxor.
Jag satte dock inte på mig dom, för dom va så fula. Vi fick ett rum, där får jag lite fil och nyponsoppa.
Förssöker äta, mellan värkarna, och jag känner mig rätt så pigg. Men mår illa av att äta, så lite cola fick jag dricka.

Sen ville jag upp och gå.
Fick nån ställning jag kunde luta mig över när vi traskade ut till väntrummet. Gick absolut inte fort, men det gick att gå.
Och ont hade jag, det tröck neråt, känndes som om han skulle komma ut. Fick stanna och pausa. Pärra satt och kolla lite på tv..
så han fick se mig. Men stannade inte länge, ville tillbaka till rummet, för det började göra riktigt ont, började gråta på vägen tillbaka.
Men efter värken hade gått över gick vi vidare. La mig ner i sängen och då kommer sköterskan in, jag frågar om nått mot värkarna.
Jag ville inte ha nån "kemisk" bedövning så vi provade värmekuddar. Hjälpte inte alls så mycket som jag hade hoppats på.
Sen provar vi TENS, små elektroner som man klistrar fast vid ryggslutet, fick panik av dom och bad dom stänga av det.
Sen fick jag prova lustgas, och där hittade vi nått som hjälpte, och det är där efter mitt minne börjar svika mig.
Min barnmorska plus tjejen som höll på utbilda sig kom in och skulle kolla hur mycket jag hade öppnat mig, tror hon säger 5 cm.
Klockan är väl runt 7 vid den här tiden. Och jag känner hur värkarna blir starkare och starkare. Och bara gör ondare och ondare.

Lustgasen hjälpte jätte bra, tur det. För nått annat ville jag absolut inte ha! Jag skulle ge mig fan på att klara mig utan.
Vid 8a tiden var jag helt öppen. Så öppningskedet gick väldigt fort, och där med allt ont.
Dom ber mig ställa mig på alla 4 över en sacco säck för att barnets huvud skulle sjunka ner rätt. Och då kommer paniken upp i halsen på mig.
Det gör så fruktansvärt ont och det känndes som om han verkligen var på väg ut då. Ville inte ligga kvar, men va tvungen en liten stund till.
Sen helt plötsligt står det en manlig mörk läkare framför mig och försöker prata. Vet inte vad han säger. men jag vet att han sa " Hej Paulina "
tydligen hade kallt in mer personal för pulsen på han hade sjunkit. Men det hade jag ingen koll på alls, märkte inte ens av att det var folk inne i rummet.
JAg var helt inne i värkarna och inte försöka krysta och gasen gjorde inte saken bättre. Kanske var ren tur att jag inte hängde med. Hade blivit rädd.

Jag kommer ihåg att jag ligger och säger " nej nu svimmar jag " " jag dör" "varför lyssnar ingen på mig " !
Skulle prova att ligga på sidan, som man gör när man skedar, men aj, det gick inte heller.
Jag fick ligga i gynställning med bena uppe i vädret. nej men på dom där ställningarna. Och jag får äntligen börja krysta.
Då tar jag ingen mer lustgas, och jösses vilken lättnad. Känndes som en befrielse. Jag säger " nu jäklar trycker det på, får jag krysta nu? "
Jag var dum nog och fråga varje gång om jag fick krysta. Vet inte varöfr jag frågade haha. Men en gång så skulle jag hålla emot när jag ville krysta... och inte var det lätt.
Ett tag kändes det som om jag skulle svimma, för jag tog i så.
Jag hör hur sköterkan säger " nu ser vi huvudet, vill du känna? " NEJ. Då hade jag fått panik, att känna på nått som är på väg ut. Det skippade jag.
Svettades om huvudet som ett tok, brukar inte ske. Men jag tog i som ett tok.
Till slut hör jag " en kryst till sen är bebisen ute ". Då tänkte jag, nu jäklar ska jag ta i . . . och det gjorde jag, och jag känner hur han åker ut med navelsträng och allt.
Jätte konstig känsla. Jag hör hur han skriker, det var det jag ville höra. och jag kan äntligen pusta ut. Så trött var jag. och jag får se Leon för 1a gången, tårar kom och jag var
helt borta i huvudet. Tror att jag inte förstog att han äntligen hade kommit. Efter ett tag så får adam klippa navelsträngen.
Och sen säger sköterskan att hon ska ge mig bedövning, dom hade tydligen behövt klippa upp mig jätte lite för jag höll på spricka.
Panik fick jag, men det stack bara till sen sydde dom 2 stygn. Bra att dom klippte, så jag inte sprack hej vilt.

Två saker jag kommer ihåg är att dom var tvungen och spricka hål på hinnan, eftersom vattnet inte hade gått.
Och nångång under förlossningen ville jag gå på toa. Vilket kanske inte var läge för. Och jag säger " jag kan ju inte kissa här, det är ju äckligt "
Men kommer inte ihåg om jag gjrode detta.

Efter att dom hade fått sytt klart och fått ut moderkakan fick jag börja amma honom, gick lätt som en plätt.
Ont gjorde det. Alla var glada.
Jag med.
Efter det ville jag kissa, och jag har aldrig haft så ont när jag gick. Hade ont i svanskotan i flera dagar efter.
Fick ta en dusch och mamma hjälpte mig.

Leon är frisk och vi får åka hem
kl 10.23 den 2o april.

tog 40 min att krysta ut han , känndes dock som 10 minuter.
mamma tyckte jag va lugn mesta dels o sköterskerna va impad, för att jag skötte det så bra, kan ta flera timmar med 1a barnet.
jag hade nog tur att det gick så bra & fort!








Leon <3.