Jag har bytt program på högskolan, från grundlärare till förskollärarprogrammet ! Nu känns det mer än rätt! Puh! Bara 3,5 år av kämpande kvar! 

För exAt en vecka sen gick min morfar bort! Jag grät oj vad jag grät! Trodde det var ett dåligt skämt när mamma ringde, jag skrek " det är faaan inge roligt skönt mamma" "sluta säg så" m.m ! 

Jag var helt.. Förstörd! Adam var inte hemma, jag var själv med Leon! Och hur fan förklarar man det på ett bra sätt? 

Leon förstog väldigt bra och sa "aha nu är gammelmorfar på väg

Upp i rymden o ska kolla på alla mina bus" ja precis så älskade unge! Men, mamma ville att jag skulle komma, Adams snälla föräldrar körde mig till Bålsta, så jag kunde ta farväl av lilla morfar! Och där låg han iklädd i sin finaste kostym med händerna på bröstet med en ros! Fruktansvärt! Men så fint! Det jobbigaste var alla tankar "jag borde ha hälsat på mer" "jag kunde ha åkt hit förra veckan" "dog han ensam?" Och så vidare! O nej han var inte ensam! Han hade personal vid sin sida ända ut i de sista! Det gick väldigt fort och han dog när personalen ringde ambulans! Och när dom väl kom så försökte dom rädda lilla morfar, meb de var försent! Men nu är han äntligen hos mormor, nu är dom tillsammans igen! 

Men, när de var dags för fonus att hämta morfar fick jag ge han en sista kram, tårarna forsa igen, och han va så liten och kall! Det blev en lång sista kram! Och jag vet, att han kände det på någotvis, för hur hittar man ett bra sätt på att säga hejdå? 

Jag saknar dig, sov så gott morfar så ses vi igen sen !