jag råkade avslöja,
redan innan jag format några ord
att jag tänkt skriva en dikt
till dej
om dej
åt dej

för den här gången blir inte meningarna
lika spontana och tagna ur luften som vanligt
för känslorna för dej har alltid varit
lika självklara som andetag


du är luften som fyller mina lungor
när jag kipar efter luft och
du är ljuset som lyser upp min väg
när jag går vilse i mej själv

i den djupaste nedgång
blir du trappstegen som leder mej upp igen
och det känns så otillräckligt
att säga ’tack’
för du är värd så mycket mer än så


jag har en förmåga att trassla in mej i tankar
som jag själv gjort knut på
och jag har nog alltid haft mina stunder
då jag varit reserverad och otillräcklig


och jag vill tacka dej för alla
gånger du fångat mej i mitt fall
(det är nog fler än du kan förstå)


jag önskar att jag kunde förklara
vilken livskraft du ger mej
hur ditt leende förändrar min vardag
och hur dina ord löser upp
all substans av oro

om livet är en kamp för överlevnad
är du min instruktionsbok



i mina ögon
kommer du alltid att vara
definitionen av makalös
och din plats i mitt inre
kommer aldrig att kunna ersättas
dina spår är alltför djupa

(och om varje stjärna på himmelen
symboliserade ett tack från mej;

skulle det ändå inte vara tillräckligt)

Jag älskar dig Adam <3